Paket på väg...
Ja, imorgon hoppas jag att mitt paket kommer. Har klickat hem ett gäng nya böcker som borde vara framme snart. Jag har bland annat beställt nya Läckbergboken, som tydligen inte ska vara så bra... Jag hoppas på underhållande läsning iaf, jag tycker att hennes tidigare böcker har varit helt ok. Ingen otrolig läsupplevelse, men bra och lättsam underhållning. Och ibland är det precis sådana böcker man behöver. Precis som att man ibland behöver se Vänner eller Seinfeld på tv. Inte tänka, bara uppslukas av en bok ett par timmar.
Den vita massajen
Den vita massajen kom ut för nästan 10 år sedan och har sedan dess varit mycket populär och översatts till många språk. Av någon anledning har jag varit negativt inställd till boken, det har känts som en historia jag har hört förut.
Men efter att själv har varit i Afrika i höstas har jag intresserat mig för olika skildringar i Afrika och därför läste jag nu Den vita massajen.
Boken handlar om Corinne som är på semester i Kenya med sin fästman när hon drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Hon träffar en massajkrigare som hon ögonblickligen blir förälskad i och för hans skull ger hon upp sitt liv i Schweiz och flyttar till Kenya. Hon börjar ett liv med massajkrigaren, Lketinga, och givetvis är det inte bara fyllt med kärlek utan även med många problem. Det visar sig att livet som massajfru är långt ifrån Corinnes tidigare liv och därför blir kulturkrockarna stora.
Boken är fascinerande och gripande, något annat kan jag inte säga. Den är mycket lättläst med ett nästintill torftigt språk så jag sträckläser den snabbt. När jag har börjat med den är det svårt att sluta, jag vill veta hur Corinnes historia slutar även fast den känns förutsägbar redan från första sidan. Under läsningens gång glömmer jag ofta bort att det är en sann historia som verkligen har utspelat sig i Kenya, då det är svårt att förstå hur man kan göra de valen och svårt att förstå hur någon kan uppleva sådan stark kärlek vid första ögonkastet...
Men efter att själv har varit i Afrika i höstas har jag intresserat mig för olika skildringar i Afrika och därför läste jag nu Den vita massajen.
Boken handlar om Corinne som är på semester i Kenya med sin fästman när hon drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Hon träffar en massajkrigare som hon ögonblickligen blir förälskad i och för hans skull ger hon upp sitt liv i Schweiz och flyttar till Kenya. Hon börjar ett liv med massajkrigaren, Lketinga, och givetvis är det inte bara fyllt med kärlek utan även med många problem. Det visar sig att livet som massajfru är långt ifrån Corinnes tidigare liv och därför blir kulturkrockarna stora.
Boken är fascinerande och gripande, något annat kan jag inte säga. Den är mycket lättläst med ett nästintill torftigt språk så jag sträckläser den snabbt. När jag har börjat med den är det svårt att sluta, jag vill veta hur Corinnes historia slutar även fast den känns förutsägbar redan från första sidan. Under läsningens gång glömmer jag ofta bort att det är en sann historia som verkligen har utspelat sig i Kenya, då det är svårt att förstå hur man kan göra de valen och svårt att förstå hur någon kan uppleva sådan stark kärlek vid första ögonkastet...
"Sent omsider säger jag godnatt och drar mig tillbaka till det som varit Priscillas hydda. Jag är trött, tänder en fotogenlampa och lägger mig. Utifrån hörs ljuder från cikadorna. I tankarna är jag tillbaka i Schweiz, hos mamma, affären och vardagen i Biel. Så annorlunda allting är här! Folk har visserligen inte så gott ställt, men ändå verkar de lyckligare, kanske just för att deras liv är enklare och inte kräver så mycket. Så tänker jag och allting känns genast lite bättre."
(Hofman, Den vita massajen, sid. 29)
(Hofman, Den vita massajen, sid. 29)
Midvinterblod
När jag skulle börja läsa Midvinterblod av Mons Kallentoft hade jag stora förväntningar på boken då det på omslaget står; "Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre!" Jag var dock skeptisk till det då jag tycker att Larssons böcker håller hög nivå och få deckare kommer upp till den nivån.
Midvinterblod är den första boken om Malin Fors i Kallentofts planerade triologi. Malin Fors arbetar som kriminalinspektör i Linköping och får givetvis ett klurigt mord på halsen. Vi får följa henne i hennes arbete med kollegor och även hennes privatliv som ensamstående mamma till en tonårsdotter.
I början av boken är handligen lite trög men sedan trappas spänningen och historien upp mer och mer, och efter halva boken har jag svårt att lägga den ifrån mig. Precis som alla andra har skrivit om boken instämmer jag i att Kallentoft har ett bra språk som jag uppskattar. Han skriver detaljerat och stundtals vackert utan att vara långrandig.
Han har en annorlunda berättarteknik där det avlidna offret får plats i texten och kommenterar Malins efterforskningar och känslorna som infinner sig i döden. Detta är vågat av Kallentoft, att i en deckare skriva om något så övernaturligt, men jag tycker att han lyckas bra utan att det känns flummigt. Han visar också hur människans psyke kan fungera och hur ondska kan födas...
Är då Kallentofts böcker bättre än Larssons? Jag tycker att det är svårt att jämföra de två författarna då de har olika styrkor. De skriver i samma genre, men annars skiljer sig böckerna mycket från varandra. Larssons styrka är hans karaktärer som är levande och unika. Redan tidigt i den första boken fattade jag tycke för huvudkaraktärerna, kanske Salander i synnerhet. Jag tycker inte att Kallentofts karaktärer är lika starka, men jag tycker om boken för språket och för den eftertänksamhet jag känner efter att jag har läst boken. Jag ser framemot att läsa de kommande böckerna om Malin Fors.
"Därför är det behagligt att hänga här naken och död i en ensam ek på ett av landets bördigaste tunnland. Jag tycker de två ljusen på bilen som närmar sig på vägen är vackra.
Vackert fanns aldrig förr.
Kanske finns det bara för oss döda?
Det är så skönt, så skönt att slippa de levandes alla bekymmer."
(Kallentoft, Midvinterblod, sid. 27)
Midvinterblod är den första boken om Malin Fors i Kallentofts planerade triologi. Malin Fors arbetar som kriminalinspektör i Linköping och får givetvis ett klurigt mord på halsen. Vi får följa henne i hennes arbete med kollegor och även hennes privatliv som ensamstående mamma till en tonårsdotter.
I början av boken är handligen lite trög men sedan trappas spänningen och historien upp mer och mer, och efter halva boken har jag svårt att lägga den ifrån mig. Precis som alla andra har skrivit om boken instämmer jag i att Kallentoft har ett bra språk som jag uppskattar. Han skriver detaljerat och stundtals vackert utan att vara långrandig.
Han har en annorlunda berättarteknik där det avlidna offret får plats i texten och kommenterar Malins efterforskningar och känslorna som infinner sig i döden. Detta är vågat av Kallentoft, att i en deckare skriva om något så övernaturligt, men jag tycker att han lyckas bra utan att det känns flummigt. Han visar också hur människans psyke kan fungera och hur ondska kan födas...
Är då Kallentofts böcker bättre än Larssons? Jag tycker att det är svårt att jämföra de två författarna då de har olika styrkor. De skriver i samma genre, men annars skiljer sig böckerna mycket från varandra. Larssons styrka är hans karaktärer som är levande och unika. Redan tidigt i den första boken fattade jag tycke för huvudkaraktärerna, kanske Salander i synnerhet. Jag tycker inte att Kallentofts karaktärer är lika starka, men jag tycker om boken för språket och för den eftertänksamhet jag känner efter att jag har läst boken. Jag ser framemot att läsa de kommande böckerna om Malin Fors.
"Därför är det behagligt att hänga här naken och död i en ensam ek på ett av landets bördigaste tunnland. Jag tycker de två ljusen på bilen som närmar sig på vägen är vackra.
Vackert fanns aldrig förr.
Kanske finns det bara för oss döda?
Det är så skönt, så skönt att slippa de levandes alla bekymmer."
(Kallentoft, Midvinterblod, sid. 27)
Böcker...
Som sagt, böcker.
Jag har alltid läst mycket, sedan jag kunde läsa själv har jag nog läst hundratals böcker. Tyvärr glömmer jag ibland böckernas handling efter ett tag och vad jag kände när jag läste dem. Därför har jag länge tänkt att jag borde göra någon slags recension efter varje läst bok, men aldrig kommit mig för att göra detta.
Så ett försök till det är nu att starta denna blogg, återstår att se hur det går...
Jag har alltid läst mycket, sedan jag kunde läsa själv har jag nog läst hundratals böcker. Tyvärr glömmer jag ibland böckernas handling efter ett tag och vad jag kände när jag läste dem. Därför har jag länge tänkt att jag borde göra någon slags recension efter varje läst bok, men aldrig kommit mig för att göra detta.
Så ett försök till det är nu att starta denna blogg, återstår att se hur det går...
Inlägg nummer 1.
Jaha, nu har jag alltså startat en blogg. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. För enligt mina fördomar är det bara tonåringar med bekräftelsebehov som bloggar.
Eller det kanske finns två olika kategorier av bloggare. Modebloggare och de som driver med modebloggarna. Särskilt populärt är de i de båda kategorierna att använda ordet cravings. Modebloggare använder ordet när de måste ha ett lappglans eller något annat speciellt föremål. Varje respekterad icke-modebloggare använder ordet ofta med stor ironi för att visa att de minsann är bättre än modebloggarna...
Jag kommer inte att skriva det ordet fler gånger här.
För jag är en nörd. En boknörd.
Så det kommer jag att skriva om.
Eller det kanske finns två olika kategorier av bloggare. Modebloggare och de som driver med modebloggarna. Särskilt populärt är de i de båda kategorierna att använda ordet cravings. Modebloggare använder ordet när de måste ha ett lappglans eller något annat speciellt föremål. Varje respekterad icke-modebloggare använder ordet ofta med stor ironi för att visa att de minsann är bättre än modebloggarna...
Jag kommer inte att skriva det ordet fler gånger här.
För jag är en nörd. En boknörd.
Så det kommer jag att skriva om.
